happywalk

Hej, allihop! Christoffer här.

Det är vinter där jag är nu. Jag har lämnat det gröna och varma Thailand för en mer vitgrå och betydligt kallare vardag hemma. I Sverige. Karlskoga.

Jag och Calle landade i lördags kväll efter vad som kom att bli två riktigt sköna flygturer från först Phuket till Peking och därifrån vidare till Arlanda. En välkomstkommitté var dessutom där för att hälsa oss med både kärlek och champagne. En bil tog oss sedan till Karlskoga där vi var hemliga gäster på en fest. Många förvånade blickar och därefter kramar och skratt. En fin kväll.

Det är snart en månad sen vi gick i mål.  Och när vi precis hade gjort det skrevs och pratades det mycket om att man inte förstod vad det var vi egentligen hade gjort. Och det var sant. Allt var ett virrvarr av känslor och tankar som tillsammans utgjorde ett enda stort kaos.

Nu har det som sagt hunnit gå några veckor och intryck, minnen och känslor har någonstans börjat lägga sig så att man kan få lite ordning i det där kaoset som rådde.

Jag och Calle valde att tillbringa våra tre veckors semester på Phuket. Vi gjorde roadtrips, var ute och gick i skog och natur, hängde med nya och gamla vänner. Och vi var på barnhemmet en hel del. Och det är verkligen något som för mig personligen var väldigt viktigt. Att få en relation till de barn vi vandrade för och en känsla för vilka de är. Och att i samma veva få förståelse för varför Calles band till barnhemmet är så starkt.

Och nu när jag tänker på det inser jag hur rätt och viktigt det var för min skull. Barnen i sig är fantastiska med all deras livfullhet och glädje, samtidigt som det är väldigt fint att de överhuvudtaget har chansen att få vara barn. Att de har chansen att få gå i skola. Att de får regelbundna mål med mat. Att de får all den kärleken de får från barnhemmets volontärer och de övriga som jobbar där. Från fantastiska, underbara och så inspirerande Sussie och Hans.  Man ska komma ihåg att det här är barn, som om det inte vore för barnhemmet, antagligen hade levt ett liv utan möjlighet till all ovanstående lyx som vi i Sverige tar som det mest självklara av alla ting.

Att då veta att man faktiskt hjälpt till lite grann och att det är för just dessa barn, dessa livsöden, gör hela Happy Walk än mer givande i min värld. Och mer på riktigt eller hur jag ska uttrycka det. Och det var förstås väldigt vemodigt att lämna, men det var dags.

Det var fantastiska tio veckor. Tio veckor som verkligen utvecklat, förstärkt, förskönat och inspirerat mig. Vart än jag tar vägen i livet kommer minnet om Happy Walk och allt det gav mig ligga mig otroligt varmt om hjärtat. Jag har fått chansen att se helt fantastiska platser och att träffa och umgås med personer som visat att människan kan resa sig likt Fågel Fenix ur askan och börja leva igen. Människor som har snudd på noll, men är beredd att dela med sig till en främling. Människor som, utan att de ens vet om det, bara ger kärlek och glädje till andra utan att någonsin be om något i retur.

Tack, alla ni. Tack för att ni fått mig att ännu bättre förstå vad som är det viktiga i livet. Och tack för att ni gjort en i grunden väldigt levnadsglad kille ännu mer sugen på att utforska både mig själv och Världen.

Och dela med mig av den.

Vi vill passa på att tacka alla som hjälpt oss på ett eller annat vis och som gjort denna resa genomförbar.

Allt från värmande ord, en klapp på axeln,  till att ha skänkt en slant till barnhemmet i Muang Mai. Utan er hade vi aldrig klarat av detta. Ni är så många vänliga själar att vi inte kan skriva upp er utan att glömma någon. Men ni vet alla vilka ni är.

Vi vill ändå rikta några speciella tack till vissa personer som gjort det där lilla extra.

Tack till Susanne Bodin (Evelinas mamma) som varit otroligt stöttande och engagerad i detta projekt. Hon har även spridit ordet om Happy Walk vidare till väldigt många människor där ute (hela vägen till Norrland faktiskt).

Tack till Susanne Janson och Hans Forssell som hjälpt oss med rent praktiska saker, samt kommit med idéer ända från Thailand. Allt för att Happy Walk skulle bli så bra som möjligt.

Tack till Pialill Ring i Karlskoga som kommit med många värdefulla tips och idéer samt låtit oss sprida ordet om Happy Walk vidare genom att bland annat bjuda in oss på olika möten där vi berättat om projektet och på så sätt fått in mer pengar.

Tack till Eva Pettersson (kassör inom stiftelsen Happy Child) som i skrivande stund håller stenkoll på alla donationer som kommer in till Happy Walk.

Sist men inte minst vill vi tacka alla Er som valt att skänka pengar till Happy Walk.



Då vi haft strul med bland annat mailutskicket till alla er som åtagit sig att skänka pengar kommer därför informationen om hur man går tillväga även här:

Pengarna sätts in på Happy Childs bankgironummer: 5330-6585.

Viktigt: Märk inbetalningen med Ert namn/företagsnamn, samt med texten ”Happy Walk”. Detta för att vi lättare ska kunna se exakt hur mycket pengar projektet faktiskt drog in till barnhemmet.


Återigen, stort tack till alla er där ute!

Mvh Happy Walk med flera.

Så är vi då i mål. Det är lite mindre än ett dygn sedan vi passerade innanför grinden till barnhemmet i Muang Mai, men man har fortfarande inte riktigt förstått vad vi har åstadkommit. Hur många hjärtan vi har berört.

Det var fyra nervösa själar som lämnade det sista gemensamma boendet vid halv niotiden på morgonen. Fjärilar flaxade hejvilt i magar som pirrade som aldrig förr. Vi bytte om till våra promenadoutfits, satte på oss de stinkande ryggsäckarna och tog sats mot vad som komma skulle.

Tre kilometer senare fann vi oss så framför gångbron till Phuket. På oss hade vi våra specialdesignade målgångslinnen och t-shirts som Arena reklam sponsrat oss med. Startdatum, målgångsdatum och Happy Walkloggan. Stora leenden, spritt i benen och känslorna utanpå kropparna. Vi kramades, high-fiveade och tog sats. Och efter några minuter såg vi dem. Alla barn, vänner, familjemedlemmar, volontärer och såna som bara ville gratulera oss. Vi ropade ut vår glädje för fulla halsar och mötte upp dem. Barnen kom springande emot oss och hoppade upp i Calles armar och famn i något som var hämtat ur en film. Ett kärt återseende både för honom och barnen, för oss andra ett första möte. Mer kramar. Tårar. Gruppbilder. Och massor av grattis och ryggdunkningar.

 Nu var det ju dock så att vi faktiskt inte var i mål än. Nästan två mil återstod så det var bara att knalla  vidare. Och det gjorde vi gemensamt. Allihop tog vi oss några kilometer tillsammans i stilla mak, innan Happy Walkarna, men också med dagens gästvandrare, Lisa och Hans, tog oss återstod av distansen till barnhemmet. Och väl framme där gjorde vi om proceduren med hurrarop, kramar och tårar. Man hade till och med spänt upp ett målsnöre som vi korsade tillsammans och samtidigt och därmed avslutade den 900 km glada promenaden.

 Blommor, presenter hemifrån och ett försök att greppa vad vi egentligen gjort. Det känns förstås alldeles fantastiskt, men att verkligen kunna förstå att  vi klarat av det och vad vi faktiskt utsatt oss för för att kunna klara av det har inte gått in än.

 Det får ta den tid det tar. Hans (som driver barnhemmet tillsammans med Sussie ifall någon missat det) frågade oss gång på gång om vi kunnat ta in det. Och hur det kändes. Men man fick lika ofta svara nej. Och att det kändes sjukt bra, men samtidigt konstigt. En liten slags tomhet.

 Vi har fått låna ett hus av fantastiska Thomas Gjörling och hans familj där vi duschade och gjorde oss fina inför vad som skulle komma att bli en väldigt trevlig kväll! För när vi återsamlades på barnhemmet väntade en riktig festmåltid med pommes, pizza, sushi, klibbris, köttbullar, korv, kycklingben, frukt och allt vad det var! Och för ett hungrigt Happy Walkgäng med vänner var det precis vad vi behövde. Och som om inte det var nog arrangerades det disco, limbodans och fiskdamm under kvällen där skratt och leenden syntes på allt och alla.

En helt magisk dag och kväll avslutades sedan några mil bort där det var lite barnförbjudna saker i glasen, men fortfarande med leenden och skratt som de primära inslagen.

 

Happy Walk är över. Iaf själva promenerandet. Fyra av fem tog sig i mål och jag måste säga att jag är väldigt imponerad över mina vänner! Över oss allihop. Ni som följt oss vet att prövningarna varit många och hårda, men med god disciplin, en härlig kämparmentalitet och en enorm vilja har vi klarat av det. Sen när det verkligen sjunkit in att vi har klarat det, det återstår att se!

 Återigen ett stort tack till alla er som funnits där vid vår sida. Ni kanske inte har varit där fysiskt, men varenda liten hälsning, lyckoönskning, komplimang, gillanden på Facebook... Allt, har varit en extra push för oss. Fått oss att ta i ännu hårdare och visa att vi kan, ska och vill klara av det. Vilket vi ju bevisligen också gjorde.

 Om du är en av alla de underbara själar som valt att skänka en slant till Happy Child har du nog fått ett mejl från oss nu. Kolla in det! Och är du en av de som hade tänkt skänka, men inte riktigt fick fingrarna ur, är det självklart inte för sent än. Happy Child och barnhemmet lever vidare, även om Happy Walk har vandrat färdigt. Alla information om hur man går tillväga för att skänka pengar finns på www.happywalk.se!

Tack för allt! Vi hörs snart igen med ytterligare efterspel, eftertankar och andra eftergrejer.

Förväntningar, förhoppningar och massa andra ord med för före.

Det är dagen före dagen och det handlar det inte om julafton. Det är dagen, ganska exakt dygnet, innan vi vandrar innanför grindarna på barnhemmet i Muang Mai efter sammanlagt 45 dagar och 900 km med promenerande. 

Det har varit blod, svett, skav, tårar, sveda och värk, men också skratt, glädje, kamratskap, äventyret, känslan av att göra något gott och fint för någon annan och en stor dos kärlek i en såndär skön mix att det positiva med stor marginal utmanövrerat det negativa.

Och nu när vi allesammans står på tröskeln till målgång är det med en stor hög eufori och glädje vi gör det, men också, iaf i mitt fall,  med ett visst vemod. Vi har haft det fantastiskt och kommer verkligen njuta av att vara framme och i mål, men jag personligen kommer att sakna allt som varit kärnan i Happy Walk.

Jag kommer sakna våra gemensamma måltider. Och att varje dag mötas av någon eller något helt otippat som förgyllt just den dagen. Den där givmilda människan, den där utsikten eller kanske den där helt fantastiska eller roliga växten. Och stunderna när vi vandrat klart och bara umgåtts och skrattat ännu mer. Vi har fått band och interna skämt som sent, om någonsin, kommer klinga ut. Och precis som jag skrev om i ett annat inlägg kommer jag sakna att jaga målet. För snart är vi ju där. Snart har vi rott det i hamn. 

Men där en dröm tar slut, tar också någon annan sin början. Det är en tröst.

Vi har fotat, filmat och skrivit. Och tillsammans med minnen som inte kan förklaras, visas på bild eller skrivas ner om kommer allt det här alltid ligga mig otroligt varmt om hjärtat som något av det bästa jag gjort i mitt liv. Och ovanpå allt har vi dragit in nästan en kvarts miljon kronor till barnhemmet. Det är faktiskt helt galet mycket pengar och vi som gjort det är ju verkligen bara vanligt folk. Några kompisar från en liten stad i Sveriges mitt som ville kombinera ett äventyr med välgörenhet. Och som visade att det går om man verkligen försöker och vill.

Kan vi, kan alla.

Sen kommer också alla lärdomar från resan. Lärdomarna från det fantastiska folk vi haft att göra med här; thailändarna. Jag lovar att jag inte överdriver när vi mötts av över tusentals leenden, hejarop, tutningar och nyfikna blickar när vi vandrat vägarna fram. Och vi har träffat så givmilda själar att ens hjärta smält både en, två och flera gånger. I det här landet verkar det som att man lärt sig att ett leende, en utsträckt hand och att dela med sig av det man har, hur lite det än må vara, är värt mycket mer än att ha en massa saker för sig själv.

Det thailändska folket har fått mig att vilja bli en bättre människa.

Det är inte vad man har i handen, utan vad man har i sitt hjärta som är det viktigaste.

Det kommer jag bära med mig hela mitt liv.

Efter 20 friska kilometer idag kan vi ganska latt och lika logiskt konstatera att vi ar exakt sa mycket narmare vart mal. Och de farhagor vi hade angaende Sofias valbefinnande visade sig vara ogrundade da hon var piggare an pa flera dagar och klarade av etappen minst lika latt som vi andra!

Det har var den 41:a etappen i sammanhanget och tog oss fran Ban Lam Kaen till en halvmil hitom Thai Muang. Det var en varm och vacker sadan. Och vi fick rentav ett bidrag langs vagen av ett nyfiket thaipar som gillade det vi gjorde och slangde pa oss 100 baht! Alltid lika roligt med spontana bidrag.

Annu ett sadant som vi glomt att beratta om var ju haromkvallen nar Christoffer och Calle sprang in i en fd arbetskamrat till den forstnamnda, namligen Anders fran Karlskoga och hans flickvan Anna. De lamnade ett bidrag pa 1000 baht och onskade oss lycka till. Som karlskoging ar man van att alltid traffa nagon man kanner varan pa jorden man befinner sig, sa egentligen borde man val inte blivit forvanad over att traffa nagon man kande, men se det blev vi iaf... Fast pa ett positivt vis!

Vi kan aven konstatera att Christoffer idag fick motta ett hundbett. Eller iaf ett forsok. For den lilla golvmoppen till hund som bodde vid dagens hotell forsokte fa sig en tugga av hans hand, men det blev bara ett litet nafs dar det inte ens var nara till blodutgjutelse. Helt oprovocerat kan tillaggas. Roligast var det nar Christoffer skulle forklara att det hela gatt bra till hundens agarinna med kommentaren"It's lugnt."

Det blir inte alltid som man tankt sig.

Just nu sitter Christoffer och Calle pa ett internetcafe i namnda Thai Muang och vi tog oss hit genom att lifta. Inget nytt i det, men fordonet var av ny variant...





Rykten gor gallande att tjejerna liftade sig in pa en vespa de med. Dar lekte de dock thailandsk familj och trangde ihop sig tre stycken pa satet. Alla satt ar bra utom de daliga och har i det glada Thailand lever man verkligen efter begreppet "Finns det hjarterum finns det stjarterum"! Och hjarta, det ar nagot som, om det nu gar att saga sa, som finns i overflod i detta underbara land!

Imorgon blir det en riktig kortpromenad. Bara sju kilometer ska vi ta oss och da ar det staden vi ar i nu, Thai Muang, som ar slutstation.

Hors snart igen!  

Vi kan nu med otrolig glädje i rösten berätta att vi passerat 1 000 000 bath i insamlade pengar!
Tack alla ni som hittills åtagit er att skänka pengar till Happy Walk. Ni har (som vi sagt så många gånger förr) gett oss fantastiskt mycket energi som hjälpt oss längst vägen. Utan detta bränsle hade vi inte kommit dit vi nu är. Var så säkra.

Det har den senaste tiden kommit in en hel del bidragsgivare. Här kommer ett stort tack till:

Sara Tholsson, Monica Flood & Göran Palmquist, familjen Sundh från Karlskoga, familjen Rådberg-Erkisson från Degerfors, familjen Nilsson från Karlskoga, Familjen Lundblad från Karlskoga, Ann-Sofie, Lars på No Pain Massage, Margareta Henriksson, Karlskoga kommun, Lena & Sture Green, Daniel Schwerin, familjen Andersson från Lindesberg, Stefan Drugge, familjen Renemark - Gregorioff, Susanne Janson & Hans Forssell, familjen Wikström, Fredrik Jessen, Ingegerd Hellsing, familjen Björling, Nils, Mats & Anette Östling, familjen Ekman/Paradise Wedding, Jan & Marie-Louise Wikström, Anders Wollgård, Jessica Allansson, Emanuel Raptis samt personalen i Team 1 & Team 2 på Recipharm Karlskoga. 

TACK säger vi i Happy Walk!

Som ni kan se har vi lojligt lite kvar att promenera. Narmare bestamt 10 mil.

Fantastiskt!