Inspiration.
Hej, allihop! Christoffer här.
Det är vinter där jag är nu. Jag har lämnat det gröna och varma Thailand för en mer vitgrå och betydligt kallare vardag hemma. I Sverige. Karlskoga.
Jag och Calle landade i lördags kväll efter vad som kom att bli två riktigt sköna flygturer från först Phuket till Peking och därifrån vidare till Arlanda. En välkomstkommitté var dessutom där för att hälsa oss med både kärlek och champagne. En bil tog oss sedan till Karlskoga där vi var hemliga gäster på en fest. Många förvånade blickar och därefter kramar och skratt. En fin kväll.
Det är snart en månad sen vi gick i mål. Och när vi precis hade gjort det skrevs och pratades det mycket om att man inte förstod vad det var vi egentligen hade gjort. Och det var sant. Allt var ett virrvarr av känslor och tankar som tillsammans utgjorde ett enda stort kaos.
Nu har det som sagt hunnit gå några veckor och intryck, minnen och känslor har någonstans börjat lägga sig så att man kan få lite ordning i det där kaoset som rådde.
Jag och Calle valde att tillbringa våra tre veckors semester på Phuket. Vi gjorde roadtrips, var ute och gick i skog och natur, hängde med nya och gamla vänner. Och vi var på barnhemmet en hel del. Och det är verkligen något som för mig personligen var väldigt viktigt. Att få en relation till de barn vi vandrade för och en känsla för vilka de är. Och att i samma veva få förståelse för varför Calles band till barnhemmet är så starkt.
Och nu när jag tänker på det inser jag hur rätt och viktigt det var för min skull. Barnen i sig är fantastiska med all deras livfullhet och glädje, samtidigt som det är väldigt fint att de överhuvudtaget har chansen att få vara barn. Att de har chansen att få gå i skola. Att de får regelbundna mål med mat. Att de får all den kärleken de får från barnhemmets volontärer och de övriga som jobbar där. Från fantastiska, underbara och så inspirerande Sussie och Hans. Man ska komma ihåg att det här är barn, som om det inte vore för barnhemmet, antagligen hade levt ett liv utan möjlighet till all ovanstående lyx som vi i Sverige tar som det mest självklara av alla ting.
Att då veta att man faktiskt hjälpt till lite grann och att det är för just dessa barn, dessa livsöden, gör hela Happy Walk än mer givande i min värld. Och mer på riktigt eller hur jag ska uttrycka det. Och det var förstås väldigt vemodigt att lämna, men det var dags.
Det var fantastiska tio veckor. Tio veckor som verkligen utvecklat, förstärkt, förskönat och inspirerat mig. Vart än jag tar vägen i livet kommer minnet om Happy Walk och allt det gav mig ligga mig otroligt varmt om hjärtat. Jag har fått chansen att se helt fantastiska platser och att träffa och umgås med personer som visat att människan kan resa sig likt Fågel Fenix ur askan och börja leva igen. Människor som har snudd på noll, men är beredd att dela med sig till en främling. Människor som, utan att de ens vet om det, bara ger kärlek och glädje till andra utan att någonsin be om något i retur.
Tack, alla ni. Tack för att ni fått mig att ännu bättre förstå vad som är det viktiga i livet. Och tack för att ni gjort en i grunden väldigt levnadsglad kille ännu mer sugen på att utforska både mig själv och Världen.
Och dela med mig av den.
