happywalk

Förväntningar, förhoppningar och massa andra ord med för före.

Det är dagen före dagen och det handlar det inte om julafton. Det är dagen, ganska exakt dygnet, innan vi vandrar innanför grindarna på barnhemmet i Muang Mai efter sammanlagt 45 dagar och 900 km med promenerande. 

Det har varit blod, svett, skav, tårar, sveda och värk, men också skratt, glädje, kamratskap, äventyret, känslan av att göra något gott och fint för någon annan och en stor dos kärlek i en såndär skön mix att det positiva med stor marginal utmanövrerat det negativa.

Och nu när vi allesammans står på tröskeln till målgång är det med en stor hög eufori och glädje vi gör det, men också, iaf i mitt fall,  med ett visst vemod. Vi har haft det fantastiskt och kommer verkligen njuta av att vara framme och i mål, men jag personligen kommer att sakna allt som varit kärnan i Happy Walk.

Jag kommer sakna våra gemensamma måltider. Och att varje dag mötas av någon eller något helt otippat som förgyllt just den dagen. Den där givmilda människan, den där utsikten eller kanske den där helt fantastiska eller roliga växten. Och stunderna när vi vandrat klart och bara umgåtts och skrattat ännu mer. Vi har fått band och interna skämt som sent, om någonsin, kommer klinga ut. Och precis som jag skrev om i ett annat inlägg kommer jag sakna att jaga målet. För snart är vi ju där. Snart har vi rott det i hamn. 

Men där en dröm tar slut, tar också någon annan sin början. Det är en tröst.

Vi har fotat, filmat och skrivit. Och tillsammans med minnen som inte kan förklaras, visas på bild eller skrivas ner om kommer allt det här alltid ligga mig otroligt varmt om hjärtat som något av det bästa jag gjort i mitt liv. Och ovanpå allt har vi dragit in nästan en kvarts miljon kronor till barnhemmet. Det är faktiskt helt galet mycket pengar och vi som gjort det är ju verkligen bara vanligt folk. Några kompisar från en liten stad i Sveriges mitt som ville kombinera ett äventyr med välgörenhet. Och som visade att det går om man verkligen försöker och vill.

Kan vi, kan alla.

Sen kommer också alla lärdomar från resan. Lärdomarna från det fantastiska folk vi haft att göra med här; thailändarna. Jag lovar att jag inte överdriver när vi mötts av över tusentals leenden, hejarop, tutningar och nyfikna blickar när vi vandrat vägarna fram. Och vi har träffat så givmilda själar att ens hjärta smält både en, två och flera gånger. I det här landet verkar det som att man lärt sig att ett leende, en utsträckt hand och att dela med sig av det man har, hur lite det än må vara, är värt mycket mer än att ha en massa saker för sig själv.

Det thailändska folket har fått mig att vilja bli en bättre människa.

Det är inte vad man har i handen, utan vad man har i sitt hjärta som är det viktigaste.

Det kommer jag bära med mig hela mitt liv.